Kåseri i Kyrkobladet - en tidning för Malungs församling

10 maj 2015

Att gifta sig är stort

-Stackars folk, sa kyrkvärden i Malungs kyrka högt för sig själv när han satt i trappan till predikstolen när prästen läste upp söndagens lysningar.

Min morfar skrattade gott var gång han berättade den historien, och undrade stilla vilka erfarenheter som hade skapat dessa tankar. På den tiden när lysning fungerade som hindersprövning inför giftermål såg samhället och folks förväntningar annorlunda ut.

En kvinna stod vid spisen och tog hand om hus och hem och mannen såg till att det fanns hus och hem att ta hand om. Man lyckades olika bra med sina roller, då liksom nu och det var inte alltid det gick att själv välja vem man ville gifta sig med.

Det där att välja är ju inte alltid så lätt och en bekant till mig sa en gång att det hade varit mycket enklare om hanns föräldrar hade valt åt honom, då hade han åtminstone varit gift. Och en yngling som i sin ungdomliga kärleks rädsla för att bli sårad och avisad beklagade sig för sin fader med orden:

– Du hade det i alla fall enkelt du som fick gifta dig med mor.

När min nära vän Marie gifte sig med sin Andreas valde de att dela den dagen med massor av vänner och inför Gud och en fullsatt kyrka visa sin kärlek. Efter vigseln följde en bröllopsfest med mycket upptåg, sång och musik och dans tills solen gått ett varv och åter tittade upp över bergskammen. När bröllopsgästerna vandrade hem den sommarmorgonen när fåglarna sjöng och solen spelade i de daggvåta blommorna fanns där kärlek överallt.

Att gifta sig är stort och att vara bröllopsgäst är fint förtroende.

I en gård nära kyrkan fanns under några år på 1800-talet en getabock som tyckte om att gå på bröllop. Alla brudföljen på väg till kyrkan passerade gården där bocken stod innanför gärdesgården och såg trånande på alla gästerna. Som brännvinet flödade ymnigt under de åren i Sverige så var det mer än en bröllopsgäst som gav getabocken en stadig sup eller flera. Bocken tyckte om smaken och ruset efteråt föraktade han inte heller så han lärde sig snabbt att koppla ihop musiken med ett rejält rus. Bocken hörde på långt håll fiolmusiken och husbondfolket blev tvungna att släppa honom lös bland bröllopsgästerna var gång ett brudfölje var i antågande för att han inte skulle stånga sönder ladugården. När brudföljet dragit förbi låg bocken avsomnad i diket och hade svårt att bräka ett par dagar efteråt.

Idag har vi som sagt möjligheten att välja så mycket mer än vad som tidigare var möjligt och det viktigaste är ju ändå kärleken.

När mina vänner Anders och Johan gifte sig med varandra valde de att på sin bröllopsdag hålla en kort vigsel och sedan, istället för en stor middag och många gäster åka hem och gjuta grunden till deras hus, deras gemensamma hem och framtid.

En symbolisk handling som för dem betydde mycket.

// Täpp Lars

Kåseri i Dalaliv

Nr 2 2015

Längtan

Våren är här på riktigt nu. Takdroppet från smältande snö har slutat. De första skotten kämpar sig upp längs husväggar och dikeskanter. Knoppar på buskar och träd sväller, bara kvicksilvret vill låta bli att dra ihop sig om nätterna. Naturen längtar efter att få väckas till liv, jag längtar efter att få flytta till fäboden, djuren längtar efter att få släppas ut på bete. Alla längtar.

Snart är det dags att släppa ut djuren för första gången. De måste ut och blöta klövarna, hoppa vintern ur kroppen och göra upp sommarens rangordning. Jag tar ut dem så fort det tinat av i gläntorna i skogen och solen värmer mellan träden. Korna förstår direkt vad som är på gång när jag plockar ner skällorna från väggen. De vet inte hur snabbt de ska komma ut ur ladugården för att få springa och hoppa av ren vårglädje!

Så bär det av mot skogen – kor, getter och barn om vartannat. Efter en stunds promenad kommer vi fram till gläntan där vi stannar och njuter av våren. Barnen och djuren går fram till bäcken för att leka och dricka medan vi vuxna sjunker ner på varsin stubbe med ett leende på läpparna. Upplevelsen är berusande. Vi vill liksom inte slita oss och gå hem igen. Men så småningom tycker djuren att det är dags och vi vänder åter till byn.

Någon vecka därpå är det dags att ”buffra”, flytta till fäboden. Ett antal personer gör oss sällskap för att möta sommaren. Djuren släpps ur ladugården och barnen som ska åka på vagnen bakom hästen får varsin killing att hålla reda på. Barnen är spända och förväntansfulla. De har fått skarpa instruktioner om att, när vi går förbi ålderdomshemmet, låta de boende på hemmet klappa och leka med killingarna. Vi går vägen genom centrum, förbi rödljus och rondell. Trafiken får vänta, kor och getter struntar i gröna gubbar och högerregeln. Den som inte kan ta sig tid att vänta på att en ko och några getter ska passera vägen en lördagsmorgon i maj, går miste om det stora i livet.

Vid ålderdomshemmet sker något fantastiskt. De boende har längtat i dagar efter att vi ska komma. De sitter inlindade i filtar på terrassen och kisar mot solen. De hör djurens bjällror långt innan de ser bufföringståget och upphetsningen sprider sig. På gårdsplanen hoppar barnen av kärran och bär fram killingarna till de äldre, som om det vore offergåvor i ett indiskt tempel. De allra flesta barn idag har alltför lite kontakt med äldre personer och ännu mindre kontakt med lantbrukets djur. På ålderdomshemmet möts barnens och de äldres glädje över killingarna. Barnen känner sig stolta över ansvaret att ta hand om killingarna och de äldre minns sin egen barndom. Gamla minnen väcks till liv och nya skapas.

// Täpp Lars

Kåseri i Dalaliv

Nr 1 2015 (länk till Dalaliv)

VM-drömmar

Har du någon gång i ditt liv drömt om att få komma först i VM, Vasa loppet eller skidtävlingen på skolan?

Det har jag, fast bara i två sekunder eller så lång tid som det tar för tanken att gå runt två varv i huvudet och för känslan att sprida sig i min kropp. Sedan gick det över. Det var inte märkvärdigare än så.

Min underbara morfar var en stor sportentusiast. Han spelade tennis och åkte skidor. Han uppmuntrade oss barnbarn att spela tennis genom att skjuta hårda servrar som gav blåmärken eller lura oss att åka tre mil på skidor. Jag kan säga att han misslyckades kapitalt, ingen av oss barnbarn vill så mycket som peta på en boll eller känna lukten av skidvalla.

En gång fick han med oss alla ut på sjön för att åka skridskor. Vi halkade runt där på blankisen och åkte på lädret i våra ärvda gamla hockeyrör och förundrades över att mormor och morfar kunde åka så bra på skridskor som de snörde utanpå sina pjäxor. Trots att vi hade fått nya hockeyklubbor från JOFA slutade hela övningen med att min syster blev sängliggande med hjärnskakning i tre dagar.

Nej, mina sportinsatser stäcker sig så långt som att jag i ettan, tvåan och trean upptäckte att om jag var med i skolans skidtävling fick jag åka hem direkt efter att jag gått i mål. Det skulle bjudas på semla till alla tävlande men den fick vara, bara jag fick åka hem och leka istället för att vara i skolan så ville jag vara med och tävla.

Mitt allra första lopp bröt jag efter 100 meter, då delade sig spåret och jag visste inte vilket av dem jag skulle ta. Jag gjorde ett ”lappkast” och vände tillbaka till starten utan att passera mål och blev på goda grunder diskvalificerad

Som tioåring fick jag följa med mina morföräldrar upp till Sälen för att serva en amerikansk bekant som skulle åka Vasaloppet. Jag blev väckt kl: fyra om morgonen, mådde illa och kallsvettades hela vägen upp till Sälen. När vi kommer fram till staren måste jag kissa. Det kan jag säga er att det inte är det lättaste att vara tio år och precis blivit för blyg för att kissa var som helst tillsammans med flera tusen nervösa Vasaloppsåkare. Behållningen för mig den morgonen var en starkt överförfriskad man som klätt ut sig till Gustav Vasa och ragglade omkring bland alla åkare. Resten av dagen frös jag om fötterna och blev glad när vår amerikanske vän hade brutit staven redan vid Smågan och jag trodde han skulle bryta. Nu gjorde han inte det, min morfar ordnade fram en ny stav och fram på eftermiddagen stod jag där både uttråkad och stelfrusen vid målet i Mora och tog emot en helt slut amerikan. Jag förundrades då över att någon bemödar sig med att åka över ett halvt jordklot för att nästan arbeta ihjäl sig på skidor mellan Sälen och Mora.

Idag beundrar jag alla de som finner passion i att åka Vasaloppet. Jag sitter i fåtöljen framför teven och gråter av det storslagna när starten går. Fraset av skidor mot snön och alla förväntningar hos åkarna                                                                                                                                                                       Jag är rent av lite avundsjuk (men inte missunnsam) på alla dem som njuter av att se på, eller deltar i sport. Det verkar så enkelt, om man bortser från den fysiska insatsen. Jag skulle också vilja finna lyckan i att dra på mig springkläderna och ge mig ut och springa och komma hem både svettig och slut. Äga motivationen att knyta på mig ett par fotbollskor och ge mig ut på en gräsplan och jaga en boll. Jag har aldrig ägt den motivationen, aldrig någonsin. I skolan blev jag alltid vald sist när det skulle väljas fotbollslag på gymnastiklektionerna. Jag förstår mina klasskompisar till fullo, jag skulle inte heller vilja ha med någon med så lite motivation i ett fotbollslag. När alla barn rusade efter bollen åt ena håller vände jag mig sakta och gick i samma riktning. När bollen for åt andra hållet vände jag igen och gick åt samma håll.

I somras träffade jag Eira som vikarierade för min gymnastiklärare när jag gick i tredje klass.             

Hon slängde upp grinden till fäboden och med ett glatt leende frågade,                                               

– Minns du vad du sa till mig när jag kom till skolan och ni skulle hoppa längdhopp?                           

I och med att det handlade om sport, hade det fallit ur mitt minne och hon började berätta.             

– När jag berättade för er barn, att ni skulle hoppa längdhopp på gymnastiken kom du fram till mig och förklarade:                                                                                                                                               

– Gymnastik är det värsta jag vet!!!                                                                                                               

Jag övertalade dig då att du kunde vara med och kratta sanden när de andra hoppade. Du krattade en stund men efter några hopp satte du dig i gräset och försvann med blicken långt i fjärran. När jag frågade dig vad du tänkte på svarade du.                                                                                             

– Tänk om man hade en fäbodvall och en get att mjölka.

Det har nu gått över trettio år sedan jag gick i trean och drömde. Nu har jag en egen fäbodvall och egna getter. Längdhoppsträningen jag fick i skolan har jag faktiskt nytta av när jag ska hoppa över forsande bäckar om sommaren, höjdhoppsträningen sitter fint när jag ska över en gärdesgård och 60 meter löpning behövs när en get kommit innanför stängslet och äter upp kakorna för mina gäster. Det finns ju så många sätt att utöva sport på.

// Täpp Lars

Kåseri i Dalaliv

Nr 4 2014 (länk till Dalaliv)

Dofter

Det sägs att dofter är det är det starkaste minnet och visst påverkar dofterna oss.

Vem av oss skulle väl inte känna igen doften från kapprummet i första klass om vi fick känna den igen? Ni vet de där regniga höstdagarna när allt var blött och fuktigt och man blev blöt om strumporna när man hoppade in i klassrummet, eller de där kalla torra vinterdagarna när det doftar vinter av alla kläder.

När jag om sommaren bor i fäboden tillsammans med mina barn och djur finns det några dofter som är bättre än alla andra, solvarm ko. Har du aldrig känt doften av solvarm ko som betat fritt i skogen en varm sommardag har du gått miste om något. Likaså den söta doften av Linneorna som nickar försiktigt under de mörka granarna. Det är dofter som berusar, och fyller mig med glädje.

Det mest spännande med dofter är hur olika de påverkar oss. En bekant till mig klarar inte av doften av kokos medan en kvinna som gick en skinnsömnadskurs hos mig, berättade att det bästa hon vet är när hennes man kommer in från garaget och doftar diesel.                                                   Det berättas att det bara är vi här uppe i norden som tycker om doften av tjära, för att vi associerar doften till vågskvalp och solvarma bryggor.

Den 9 december varje år lägger jag och min mormor lutfisken i blöt. Jag kan inte säga att det doftar gott, snarare luktar. Men jag tycker om den lukten för att jag tycker om lutfisk och att göra det tillsammans med min mormor. Någon dag efteråt är det dags att ordna med pepparkakor och lussekatter. Dofterna är ljuvliga när de sprider sig över hela huset.

För somliga känns kanske dessa dofter som en stress och dåligt samvete för att man inte är den perfekta julfiraren som stoppat korv, bakat, sytt och snickrat alla julklappar själv och inte hunnit med att städa även längst in i stora linneskåpet innan jultomten knackar på den 24.

Strunta i alla måsten, låt inte stressen och prestationsångesten få doften av apelsiner och kryddnejlikor. Gör bara det som betyder mest för dig, se till att du kan njuta av dofterna som sprider sig runt omkring ditt eget julfirande. Det är okej att bara göra en liten deg eller att bara koka upp lite glögg för att få doften.                                                                                                             Det kan räcka med att tända ett stearinljus och känna doften av tändsticka och stearin för att få julstämning.

// Täpp Lars

Kåseri i tidningen Företaget

Nr 2 2014 (länk till Företaget)

Varför bor du i Malung? frågade han mig.

Jag svarade: För att jag behöver det!

Jag behöver se vitsipporna på vallen om våren, höra göken som ropar och känna doften av eld och nykokt kaffe i öppna spisen.

Jag behöver se sommardimmorna som dansar in över blommande ängar, höra kornas skällor när de går på bete i skogen och känna smaken från en gulnande hjortronmyr.

Jag behöver se björkarnas gulnade blad dansa genom den klara höstluften, smaka på rodnande tuvor en brittsommardag. Och höra tranorna farväl när de vänder sin plog mot söder.

Jag behöver höra det tysta fraset av snö som faller, se himmlens stjärnor och månens ljus. Därför bor jag i Malung….

Jag bor i Malung, för att jag behöver det

Jag fick frågan en kväll på ett inneställe i Stockholm. Frågan var ställd med ett snett leende och undertexten, hur korkad är du egentligen? Jag bor i Malung för att jag behöver det och har tagit ett aktivt beslut att bo på landsbygden. Jag trivs här.

Det må vara så att jag understundom är irriterad på att samhällsservicen håller på att monteras ner. Postgången är inte längre vad den har varit, tågen har slutat gå och ibland känns det som om man måste bryta sig in på sjukstugan för att få hjälp. Visst svär jag över att just den färg jag vill ha eller exakt den öronsnäcka till mobilen som jag vill ha inte finns i butiken just exakt NU, när JAG vill ha den, men lösningen är aldrig långt borta. Butikerna tar hem det som efterfrågas och jag vet att personalen gör allt de kan för att jag ska få det jag önskar. Samma sak gäller på posten, sjukstugan och alla de busschaufförer som släpper av och på passagerare där inga busshållplatser finns, bara för att det ska fungera smidigare för oss som kunder. Varje enskild person gör sitt bästa för att det ska fungera trots att de som fattat de styrande besluten glömt bort att det faktiskt finns en värld utanför storstadsregionerna. Och att det system som låter bra innanför tullarna inte alls fungerar på landsbygden.

Sista söndagen i Maj kom jag åkande från Hälsingland tillsammans med min tioåriga dotter Kerstin. Vi hade bestämt oss för att vi skulle stanna till på en mack i Mora och köpa något gott att smaska på den sista biten hem till Malung. När jag svänger in på macken för att parkera, brakar det till underbilen och centimeterstora kulor börjar rulla över parkeringen. Det var ”drivknuten som gick”. Exakt vad en drivknut har för funktion kan jag inte redogöra för men jag vet vilka konsekvenser det får när den gått sönder. Det händer ingenting. Bilen står där den står.

Kl. 22.10 på söndag kväll stegar jag och min dotter in på macken i Mora och frågar ödmjukt med en lätt underton av panik i rösten om de hyr ut bilar. Macken har inga bilar att hyra ut men en av kunderna frågar vad som hänt och när han får höra om vår belägenhet säger han tvärsäkert.                                                                                                           

– Jag skjutsar hem er till Malung, jag fick själv hjälp mellan Trysil och Sälen en mörk vinternatt med 30 graders kyla och motorn frös. I samma stund börjar de övriga kunderna inne på macken berätta om när de vid olika tillfällen fått oväntad hjälp runt om på landsbygden.

En halvtimme före midnatt var jag och min dotter hemma på fäboden igen och kunde bjuda våra räddare på kaffe, nykärnat smör och färsk ost. De var glada över vad de fick smaka en ljus natt på fäboden i maj och vi var glada över att hinna få några timmars vila innan morgonmjölkningen. Dagen efter fick jag hjälp att både få hem bilen och få den lagad.

Vi människor är som drivknutar. Vi förstår inte alltid vad som driver oss men det går framåt. Ibland brakar det till och livet spricker en aning och viktiga delar faller bort. Då är det bra med okänd räddare och trygga vänner att luta sig mot.

Det är också en anledning till att jag väljer att bo på landsbygden där Malung-Sälens kommun är placerad.

// Täpp Lars